Konstig dröm
Btw.. hade en sån sjuk dröm inatt.. vet inte alls va den betyder... men jag drömde att jag dog.. och att jag precis som han i The crow vaknade till liv igen... va riktigt obehagligt när ja vaknade upp sen på morgonen... har haft en konstig känsla hela dagen i magen...
Vet inte om allt jag tänkt på dom senaste dagarna beror på att det snart är årsdagen av Daddys död..
Den 9 september..
tänker på honom varje dag... saknar honom fortfarande sjukt mycket..
vet att jag skriver mycket om honom, men döm mej inte för det.. låt mej skriva av mig istället..
Att förlora nån man älskar är det värsta som kan hända..
och det tar tid att komma över det.. lång tid... det sägs ju att tiden läker sår... det är sant... men ärren finns alltid kvar och dom svider dag som natt..
jag drömmer ofta om Daddy..
drömmer att jag träffar honom i mina drömmar, drömmer att jag pratar med honom, kramar om honom.. ibland är drömmen så verklig att när jag vaknar måste jag verkligen tänka efter om allt bara var en dröm..
Han kommer ofta i drömmar til mig, ibland kan jag se hans skugga o kännahans "doft" då vet jag att han är här hos mig... det är en skön känsla även att det inte är den känslan som man vill ha, man vill ju ha den riktiga skuggan, den riktiga Daddy hos sig, inte bara i drömmen, men ska det vara så illa som det är nu, får man väl vara tacksam för att man fortfarande kan träffa honom....
Ni kanske tycker jag är konstig nu, men det är så jag känner iallafall..
jag är långt ifrån nöjd med att träffa honom i mina drömmar, men om det är allt jag kan få så klagar jag inte..
Och inatt drömde jag även om den dagen då jag såg Daddy första gången på bårhuset...
Där han låg livlös.
Även om jag grät så mycket att jag föll till golvet, minns jag exakt hur han såg ut.
Det var så konstigt, för i alla filmer jag har sett, ser alla döda rädda ut.
Deras ögon är oftast vidöppna och det är alltid en massa blod.
Men så var det inte med honom.Han såg så lugn ut, och inte alls rädd.
Han rent av log. Jag minns hur jag skrek att hanskulle sluta spela, men det gjorde han inte.
Han låg bara kvar där, död.
Jag minns exakt hur ensam jag kände mig, hur tom och hur liten.
Jag minns hur de kändes som mitt hjärta skulle huggas itu med tio knivar.
Jag minns det så bra för jag känner det ännu.
Aldrig förut har jag känt mig så här bortkommen.
Han förstog nog inte hur mycket han betydde för mig, för det gjorde inte jag heller.
Och han har det säkert bra nu, var han nu än är.
Men det är ändå en sak jag ångrar, en mening som jag aldrig sade, en mening som alltid fastnade i halsen när jag försökte få fram den.... ...
Jag älskar dig Pappa!
Vet inte om allt jag tänkt på dom senaste dagarna beror på att det snart är årsdagen av Daddys död..
Den 9 september..
tänker på honom varje dag... saknar honom fortfarande sjukt mycket..
vet att jag skriver mycket om honom, men döm mej inte för det.. låt mej skriva av mig istället..
Att förlora nån man älskar är det värsta som kan hända..
och det tar tid att komma över det.. lång tid... det sägs ju att tiden läker sår... det är sant... men ärren finns alltid kvar och dom svider dag som natt..
jag drömmer ofta om Daddy..
drömmer att jag träffar honom i mina drömmar, drömmer att jag pratar med honom, kramar om honom.. ibland är drömmen så verklig att när jag vaknar måste jag verkligen tänka efter om allt bara var en dröm..
Han kommer ofta i drömmar til mig, ibland kan jag se hans skugga o kännahans "doft" då vet jag att han är här hos mig... det är en skön känsla även att det inte är den känslan som man vill ha, man vill ju ha den riktiga skuggan, den riktiga Daddy hos sig, inte bara i drömmen, men ska det vara så illa som det är nu, får man väl vara tacksam för att man fortfarande kan träffa honom....
Ni kanske tycker jag är konstig nu, men det är så jag känner iallafall..
jag är långt ifrån nöjd med att träffa honom i mina drömmar, men om det är allt jag kan få så klagar jag inte..
Och inatt drömde jag även om den dagen då jag såg Daddy första gången på bårhuset...
Där han låg livlös.
Även om jag grät så mycket att jag föll till golvet, minns jag exakt hur han såg ut.
Det var så konstigt, för i alla filmer jag har sett, ser alla döda rädda ut.
Deras ögon är oftast vidöppna och det är alltid en massa blod.
Men så var det inte med honom.Han såg så lugn ut, och inte alls rädd.
Han rent av log. Jag minns hur jag skrek att hanskulle sluta spela, men det gjorde han inte.
Han låg bara kvar där, död.
Jag minns exakt hur ensam jag kände mig, hur tom och hur liten.
Jag minns hur de kändes som mitt hjärta skulle huggas itu med tio knivar.
Jag minns det så bra för jag känner det ännu.
Aldrig förut har jag känt mig så här bortkommen.
Han förstog nog inte hur mycket han betydde för mig, för det gjorde inte jag heller.
Och han har det säkert bra nu, var han nu än är.
Men det är ändå en sak jag ångrar, en mening som jag aldrig sade, en mening som alltid fastnade i halsen när jag försökte få fram den.... ...
Jag älskar dig Pappa!
Kommentarer
Trackback
